Ensamhet.

Det är mig meningen att jag ska leva mitt liv själv. Klarar verkligen inte av att ha någon som bryr sig om mig. Får lite som panik när någon gör det och väljer hellre att springa.. förstör bara för mig själv hela tiden. Men visst borde man kunna bli lycklig själv? Skulle kunna åka till Danmark om jag vill inciminera mig ( eller vad det heter ) där får man göra det om man är själv. Så då kan jag bilda mig en egen liten familj.

Fast det suger. Det gör det. Varför kan jag inte bara våga hoppa? Ta steget och prova. Jävla kyckling man är alltså..

Skjut mig . Fy fan vad jag hatar alkohol just nu. Eller så är det mig själv jag ska hata då jag.inte sluta dricka tid.. istället så söp jag bort minnet totalt. Kommer inte ihåg ett smack. Säkert skämt ut .mig själv som bara den... Ne fy fan. Förlåt till alla inblandad..

Har suttit på köksgolvet i tre timmarna nu, med musik i öronen och smuttandes på en öl. Började tänka på kvällen och när man väl har börjat så går det inte att sluta. Det jag har kommit fram till är att jag lär säga upp bekantskapen med några för att själv kunna må bättre, sen lär jag antingen gå ner i tid på jobbet, byta jobb eller flytta till Uppsala. Vet inte vad som blir av dom tre alternativen, men nått lär göras! Måste börja uppskatta varje liten sak i livet och försöka må bra, försöka leva, försöka andas!

Återkommer med svar!

Positivt!

Snart kommer det komma ett stort bakslag.. allt kan ju inte gå så bra dom det gör utan några konsekvenser.. eller kan det?
Trivs så bra i den här fasen så om man får bestämma så väljer jag att stanna just här hela livet. Fast det förstås, jag vill ju ändå komma lite längre, lär ju skaffa mig en karl att avla på, sen skulle ju inte ett giftermål vara helt fel, hus vill jag också ha, och två hundar! Så okej, jag vill stanna där jag är rent psykiskt men fysiskt så vill jag vidare!
Lättare sagt en gjort de!

Men vem vet, snart kanske jag är där ;)